en klänning

Idag hoppade alla mina aggretioner från helgens släktanspänning ut. Personen som fick ta skiten var en kursansvarig. Stackarn. Jag bad om ursäkt efter.
Jag kritiserade kursens upplägg och det var inte obefogat men jag tog väl i lite väl hårt.
Jag hade inte fattat att jag blivit så upprörd av det hela i helgen. Sen har jag fått lite ont i magen över P med. Är trött och irriterad på min familjesituation. Det gav sig sannerligen i uttryck idag. Ja ja. Jag försöker tala om för mig själv att jag bara är människa. Jag gör så gott jag kan. Svårt att lyssna på de orden. Det är som att jag har en inre känsla av att det jag gör aldrig riktigt räcker till. Att jag alltid kan mer och bättre.


Måste bara hämta mer kaffe...
Så nu är jag tillbaka igen. Måste upprätthålla kaffedosen.
Iaf efter den hemska introduktion ringde min man från Tyskland. Det lät som han hade roligt. Jag kunde bara le. Hans dialekt var bredare och det hördes att han suttit i en turnébuss ett par dagar nu. Hur vet jag inte men det bara gjorde det. Det hördes verkligen på hans röst att han hade roligt, han lät så genuint lycklig. Min älskade man. Jag blev glad.  Vad skulle jag göra utan honom?

Nu ska jag försöka släppa allt det gamla och välkomna det nya, som min yogalärare alltid säger...
Fokusera på nuet.
Ikväll ska jag iväg och träna pilates.
Skönt.
Jag brukar kunna släppa allt då.
Nu ska jag njuta av mitt kaffe och Kings of Leon.

S