Ambivalent
Hösten kryper in hos oss alla mer och mer.
Färgerna förändras, mörkret kryper in. Nu är det mörkt fler timmar än det är ljust.
Jag har nog varit lite svår att ha och göra med det senaste.
Mycket ego.
Mycket jag, jag, jag.
Och mycket lite hänsynstagande till min omgiving.
Samtidigt har jag så svårt att uttrycka vad jag vill.
Vet inte alltid, svårt att lyssna inåt.
Får liksom lite dåligt samvete för att jag har varit ego och då blir det istället att ja gör saker jag inte riktigt vill.
Svårt att bara släppa taget om mitt öde.
Pratade med en vän idag om hur vänskap förändras.
Besvikelse ibland kanske över att det inte längre är som det var. Ska man prata om det eller bara låta det vara. Acceptera. Är ju så svårt när förändringen är lika med en distansiering. Svårt att acceptera sånt.
Jag trodde inte jag tyckte det var svårt längre.
Att acceptera verklighten sm den är. Jag har tvingats göra det så många gånger för att må bra. Men ändå, svårt att bara acceptera. Analyserar gärna sönder allt och ofta lägger jag skulden på mig själv. Kanske det inte är någons fel utan bara en del av livet?
Människor kommer och går i ens liv.
Men vad gör man när man är på väg att förlora någon man inte vill förlora?
När är det mitt fel?
När är det en del av livet?
En dag i taget.
Det är bara så man ska leva.
För imorgon vet man inget om.
Jag har pratat mycket med mannen om kärlek. Vad det är och vad det innebär att älska. Vara lycklig i en relation.
Han är så fin. Och lugn.
Han sa att för honom är det mycket att vara kär i någon och det är besvarat. Vad rätt han har.
Det är ju det som gör en så lycklig, att veta att den man älskar och vill vara med också vill vara med mig.
Jag vill bara vara med honom, mest hela tiden.
Imorgon hoppar jag över en föreläsning för att få vara tillsammans med honom.
Kanske därför jag känner mig så ambivalent.
För att det jag vill oftast nu i mitt liv är att få ligga i hans armar.
Man blir verkligen lite knäpp av att vara kär.
Jag ska försöka njuta.
Utan att ha dåligt samvete för alla i min omgivning.
Jag måste bara vara ärlig och säga hur jag vill ha det.
För självklart vill jag umgås med mina vänner också.
Utan dem är jag ju ensamast i världen.
De är mitt skyddsnät.
Det är bara svårt att hitta en balans i allt.
Förändring är inte alltid lätt, fastän den är underbar.
Nu ska jag bläddra i tidningar och sen ska jag iväg och träna yoga.
S
Färgerna förändras, mörkret kryper in. Nu är det mörkt fler timmar än det är ljust.
Jag har nog varit lite svår att ha och göra med det senaste.
Mycket ego.
Mycket jag, jag, jag.
Och mycket lite hänsynstagande till min omgiving.
Samtidigt har jag så svårt att uttrycka vad jag vill.
Vet inte alltid, svårt att lyssna inåt.
Får liksom lite dåligt samvete för att jag har varit ego och då blir det istället att ja gör saker jag inte riktigt vill.
Svårt att bara släppa taget om mitt öde.
Pratade med en vän idag om hur vänskap förändras.
Besvikelse ibland kanske över att det inte längre är som det var. Ska man prata om det eller bara låta det vara. Acceptera. Är ju så svårt när förändringen är lika med en distansiering. Svårt att acceptera sånt.
Jag trodde inte jag tyckte det var svårt längre.
Att acceptera verklighten sm den är. Jag har tvingats göra det så många gånger för att må bra. Men ändå, svårt att bara acceptera. Analyserar gärna sönder allt och ofta lägger jag skulden på mig själv. Kanske det inte är någons fel utan bara en del av livet?
Människor kommer och går i ens liv.
Men vad gör man när man är på väg att förlora någon man inte vill förlora?
När är det mitt fel?
När är det en del av livet?
En dag i taget.
Det är bara så man ska leva.
För imorgon vet man inget om.
Jag har pratat mycket med mannen om kärlek. Vad det är och vad det innebär att älska. Vara lycklig i en relation.
Han är så fin. Och lugn.
Han sa att för honom är det mycket att vara kär i någon och det är besvarat. Vad rätt han har.
Det är ju det som gör en så lycklig, att veta att den man älskar och vill vara med också vill vara med mig.
Jag vill bara vara med honom, mest hela tiden.
Imorgon hoppar jag över en föreläsning för att få vara tillsammans med honom.
Kanske därför jag känner mig så ambivalent.
För att det jag vill oftast nu i mitt liv är att få ligga i hans armar.
Man blir verkligen lite knäpp av att vara kär.
Jag ska försöka njuta.
Utan att ha dåligt samvete för alla i min omgivning.
Jag måste bara vara ärlig och säga hur jag vill ha det.
För självklart vill jag umgås med mina vänner också.
Utan dem är jag ju ensamast i världen.
De är mitt skyddsnät.
Det är bara svårt att hitta en balans i allt.
Förändring är inte alltid lätt, fastän den är underbar.
Nu ska jag bläddra i tidningar och sen ska jag iväg och träna yoga.
S
Kommentarer
Trackback
