en oktober söndag
I förorten ser det ut såhär från vardagsrumsfönstret.
Jag älskar synen.
Träden som ändrat färg.
SOlen som skiner.
Många kanske tycker det är en ful syn.
Inte jag.
Jag älskar när solen lyser in.
Så jag kan sola mig inomhus.
I fredags fyllde jag 26.
Jag och mannen har bestämt datum.
Jag har hittat världens finaste ring.
Den är inte äkta.
men så vacker.
Som jag tänkt mig.
Med en fin pärla.
Helgen har spenderats på spa.
Jag älskar spa.
Vi har bastat, badat, duschat.
Njutit.
Av lugn.
Pratat i lugn och ro.
Man och hustru.
Bli gamla tillsammans.
Min man är finast.
I lördags skulle vi sätta upp en lampa vi köpt.
Jag blev som vanligt skitförbannad när det inte går på en sekund.
Han blev spydig tillbaka så jag blev chockad och bad om ursäkt.
Det är så jag skall tas.
Visa upp en spegel så jag ser hur dumt jag beter mig.
Sedan fortsatte vi sätta upp lampan i lugn och ro.
Jag blev bara lite frustrarad och han med.
MEN
Vi blev det tillsammans inte på varandra.
Stor skillnad.
I mitt barndomshem blev man arg på den andra som om det var den andres fel att det inte gick på en gång.
Synd är att jag beter mig likadant.
Men jag jobbar på det.
I tisdags fick jag en bok av mamma- Kriget är slut av Morgan Alling.
Jag har läst ut den nu.
Jag känner igen mig så mycket.
Inte kanske i alla situationer men känslan att som barn försöka passa in.
Känna av stämning för att anpassa sig.
Känslan av att alltid vara fel.
Känslan av att vara ensam fast det är fullt med folk runt om.
Känslan av att inte veta vad som väntar hemma.
Känslan av att inte kunna sätta ord på vad som känns fel i magen.
Det är inte mitt fel att vuxna gjort som de gjort MEN det är mitt ansvar att leva nu.
Typ så skriver han.
Så sant och så svårt.
Så lätt att ramla tillbaka till självömkan.
Jag mår alltid dåligt på högtider.
Det sitter i magen.
Jag grät på min födelsedag.
Ngt är fel men jag vet inte vad.
Inte min man heller.
Men han vet att jag är ledsen.
Så då kramas han tills jag slutat.
Han ser.
Det är vi nu.
Inte min gamla skit.
Den har hänt och ibland blir jag ledsen.
Det vet han.
Han köpte som alltid blommor från Fiori.
Jag älskar dem.
De kommer i små söta papperspåsar.
Denna gång krämvita rosor i en liten vit papperspåse.
Jag blir så glad av blommor.
Det är knepigt att leva ibland.
Men just nu är det väldigt, väldigt skönt.
När jag sitter i vårt ommöblerade sovrum med ryggen mot fönstret och hör hur han lyssnar på vinyl i vardagsrummet.
Och jag vet och han vet att det inte är långt till nästa rum.
S
Kommentarer
Trackback
