en passion
Idag sitter jag och lyssnar på Romea och Julia, Svansjön och massa andra klassiska verk.
Min själ dansar alla de steg jag vet min kropp ska dansa till.
Jag kommer aldrig glömma stegen i själen.
Jag har dansat dem så många gånger.
Musiken erinrar min kropp och själ.
Hur det var att ta på sig skorna och dansa tills fötterna inte kändes mer,
hur det var att ta av dem och tårna var helt såriga.
Hur lyckoruset ändå rann och pumpade genom hela kroppen.
Allt slit för de där få minutrarna på scen.
När allt stämde,
när kroppen gjorde exakt vad den skulle.
När kroppskontrollen var 3000% procent.
Att få dansa Pa deux due.
Att följa den andras andetag och minsta rörelse.
Att skapa tillsammans.
Varenda blick och rörelse,
att följa varandra.
Varje lyft, hopp och piruett.
Jag ÄLSKADE det så mkt.
Och ngn stans i mig finns det.
Fast just nu så djupt begravet.
Precis som min vän.
Det gick inte att dansa mer när hon försvann.
Men kanske att jag kan nu.
Själen vet ju hur man gör.
Kroppen kan träna upp igen.
Men slitet,
psyket.
Ständigt en känsla av att man behöver träna mer.
Jag vet inte om jag orkar.
Men jag vet inte om jag kan vara utan mer.
Min passion.
S
Kommentarer
Trackback
