en klänning

Idag när jag vaknade var jag bara arg.
Vet inte varför.
Livet vill inte det jag vill idag.
Jag har svårt att erkänna det men jag tror det har något med pms att göra.

Pratade med p för att spä på det hela.
Jag har fattat honom nu. Tror jag. Hur han projicerar sin panik och ångest på andra genom att bli arg, skrikig och irriterad. Åh han har gjort det hela mitt liv. Mot hela familjen. Alla har vi fallit med. Tagit skuld, burit hans jävla ångest. Tagit hand om, trippat på tå. Jag är så arg, ledsen och besviken. Stor del av min barndom gick liksom åt att lära mig att parera en vuxen man. Jag gör det fortfarande delvis. Gamla mönster är svåra att ändra. Tror dock att jag blivit bättre mot andra människor. Inte parera och gör jag det inser jag oftast det och försöker jobba på det. Risken att jag kör över och blir likadan som han är dock ganska stor. Speciellt när jag är arg. Då krävs det mycket ödmjukhet. Jag vill vara ödmjuk. Inte vara arg. Förstå men inte tolerera att bli nedtryckt.
Ibland (ganska ofta) vill jag bara åka och slå in pannbenet på honom. Ursäkta min brutalitet men jag är så jävla trött på den mannen. På min familjekonstelation. Våra destruktiva mönster.
Jag har lärt mig tidigt och nu vägrar jag stanna kvar i dem.
Svårt att hitta nya bara.
Jag blir lätt liten och ledsen då.
Kryper ihop och det lilla hjärtat gråter.
Många, många tårar har det runnit från hjärtat.

VIll förlåta och gå vidare men såret läker i sin egen takt.
Jag lever mitt liv så länge.
Det pågår varje dag.

Jag måste sluta ha så stora krav på mig själv. På att jag ska vara på ett visst sätt. Jag är bara Sara. Människa, homo sapiens med brister och fel.
Jag vill vara perfekt i alla mina relationer, räcka till. Vill vara alla till lags. Det går inte. Jag måste lyssna inåt.

Nu ska jag laga mat med mina vänner.
Först en promenad i höstblåsten.
Ta många djupa andetag.
Sluta ha kontakt med P. Han gör mig bara arg och illa.

En sak i taget. En dag i taget.

S