Resa genom livet
Idag har jag träffat en vän från det förflutna.
Vi blev vänner genom en tragedi.
Det var längesen.
Längesen jag tänkte på det som hände.
Vi var 18 år och vår vän försvann mkt hastigt från denna världen.
När jag var 18 lekte livet och jag såg mig själv och alla andra som odödliga.
Jag fick ett brutalt uppvaknade.
Det var som sagt längesen jag funderade på det.
Inte på händelsen men på hur jag reagerade på det.
Det var ju ett trauma. Jag var i chock i två år.
Nu när jag tittar tillbaka på det minns jag knappt det första året.
Efter ett halvår låg jag två veckor på kirurgen med diagnos diffusa buksmärtor.
Snacka om att somatisera sin ångest.
Kirurgerna hittade givetvis inget fel utan skickade till slut hem mig med smärtstillande och uppmaning att söka akut igen....
Mer än så minns jag inte.
Jag kommer ihåg att jag sov mycket.
Jobbade när jag skulle och SOV.
Tog LÅNG tid innan jag kunde gråta.
Konstigt hur människan reagerar.
Men jag tog mig ur det.
Det var skönt fast samtidigt konstigt att sitta och prata om det.
Jag insåg att jag faktigst aldrig pratat med ngn om det på det sättet.
Hon visste ju hur det var.
Vi gick ju igenom samma sak.
Hon var vår gemensamma väns barndomsvän jag var hennes klasskamrat och i mina ögon var hon min närmsta vän.
Vi fördes samman då vi båda förlorade en nära vän.
Det var så längesen.
Ödmjukheten mot mig själv ökade när vi pratade om det.
Det var tufft.
Jag har haft det tufft med P och med T.
Många år då jag fått hantera saker och levt efter hur andra agerat.
IDAG lever jag för det mesta efter mina ageranden och inte bara reagerar på andra mskors agerande.
Det är STOR skillnad.
Mina tankar förs till min vän.
Hon var verkligen one of a kind.
Jag vågar inte tänka på henne så ofta längre.
Tror att jag är rädd för att det ska göra ont.
Fast nu gör det inte ont, jag känner mest saknad.
Ja livet kan man ALDRIG ta för givet.
Det är ju det här med nuet som jag pratade om i mitt senaste blogginlägg....
Det är dessutom bara i nuet man kan förändra saker.
Jag är så tacksam för allt jag har.
Just nu känns det bra i hjärtat.
Varmt.
Glad att jag pratade med C idag.
Det var bra.
Se tillbaka på det där som var sååå smärtsamt då och som idag känns ok.
Vi återkom hela tiden i samtalet till att vi DÅ aldrig trodde att vi skulle överleva och komma tillbaka till livet MEN det gjorde vi båda två.
Nu lever vi våra liv som alla andra.
NJUTER av livet.
Man klarar allt man måste om man vill.
Jag vill tro det iaf.
Nu ska jag dricka te och kolla Beck.
Vardagliga saker.
Det trodde jag aldrig heller att jag skulle kunna se fram emot.
Det gör jag.
Ibland är det bra att se bakåt.
Se vad som hänt på riktigt och hur man hanterade det då.
Bara man inte fastnar där.
För det är idag som pågår nu.
Jag vill ge en stor kram till alla som orkar följa med på min resa genom livet.
Vet att det inte alltid är så lätt.
Utan er skulle jag varit på botten.
Det är i mötet människan blir till.
S
Vi blev vänner genom en tragedi.
Det var längesen.
Längesen jag tänkte på det som hände.
Vi var 18 år och vår vän försvann mkt hastigt från denna världen.
När jag var 18 lekte livet och jag såg mig själv och alla andra som odödliga.
Jag fick ett brutalt uppvaknade.
Det var som sagt längesen jag funderade på det.
Inte på händelsen men på hur jag reagerade på det.
Det var ju ett trauma. Jag var i chock i två år.
Nu när jag tittar tillbaka på det minns jag knappt det första året.
Efter ett halvår låg jag två veckor på kirurgen med diagnos diffusa buksmärtor.
Snacka om att somatisera sin ångest.
Kirurgerna hittade givetvis inget fel utan skickade till slut hem mig med smärtstillande och uppmaning att söka akut igen....
Mer än så minns jag inte.
Jag kommer ihåg att jag sov mycket.
Jobbade när jag skulle och SOV.
Tog LÅNG tid innan jag kunde gråta.
Konstigt hur människan reagerar.
Men jag tog mig ur det.
Det var skönt fast samtidigt konstigt att sitta och prata om det.
Jag insåg att jag faktigst aldrig pratat med ngn om det på det sättet.
Hon visste ju hur det var.
Vi gick ju igenom samma sak.
Hon var vår gemensamma väns barndomsvän jag var hennes klasskamrat och i mina ögon var hon min närmsta vän.
Vi fördes samman då vi båda förlorade en nära vän.
Det var så längesen.
Ödmjukheten mot mig själv ökade när vi pratade om det.
Det var tufft.
Jag har haft det tufft med P och med T.
Många år då jag fått hantera saker och levt efter hur andra agerat.
IDAG lever jag för det mesta efter mina ageranden och inte bara reagerar på andra mskors agerande.
Det är STOR skillnad.
Mina tankar förs till min vän.
Hon var verkligen one of a kind.
Jag vågar inte tänka på henne så ofta längre.
Tror att jag är rädd för att det ska göra ont.
Fast nu gör det inte ont, jag känner mest saknad.
Ja livet kan man ALDRIG ta för givet.
Det är ju det här med nuet som jag pratade om i mitt senaste blogginlägg....
Det är dessutom bara i nuet man kan förändra saker.
Jag är så tacksam för allt jag har.
Just nu känns det bra i hjärtat.
Varmt.
Glad att jag pratade med C idag.
Det var bra.
Se tillbaka på det där som var sååå smärtsamt då och som idag känns ok.
Vi återkom hela tiden i samtalet till att vi DÅ aldrig trodde att vi skulle överleva och komma tillbaka till livet MEN det gjorde vi båda två.
Nu lever vi våra liv som alla andra.
NJUTER av livet.
Man klarar allt man måste om man vill.
Jag vill tro det iaf.
Nu ska jag dricka te och kolla Beck.
Vardagliga saker.
Det trodde jag aldrig heller att jag skulle kunna se fram emot.
Det gör jag.
Ibland är det bra att se bakåt.
Se vad som hänt på riktigt och hur man hanterade det då.
Bara man inte fastnar där.
För det är idag som pågår nu.
Jag vill ge en stor kram till alla som orkar följa med på min resa genom livet.
Vet att det inte alltid är så lätt.
Utan er skulle jag varit på botten.
Det är i mötet människan blir till.
S
Kommentarer
Postat av: Linda
hej saris! så fint du skriver! kramis från Linda
Trackback
