Ensam igen
Vart ska jag börja.
På väg på riktigt snart.
Har varit en hel helg i Sthm nu.
Rolig helg.
Så skönt att vara bland alla sina vänner.
Känns så omhuldanade.
Saknar dem när vi inte är tillsammans.
Har sagt många gånger denna helgen ses på bröllopet. Inte mitt. En väns.
Coolt att hon ska gifta sig.
Att hon hittat en man som hon vill vara med.
De är verkligen fina ihop.
De respekterar varandra och sina olikheter på ett fint sätt.
Iaf det jag sett.
Igår var jag ensam nästan hela dagen.
Jag gick runt och strosade hela dagen.
Gud vad jag mår bra av det. Fast samtidigt infinner ju ensamheten.
När den kommer blir jag alltid lite rädd med inslag av skräck.
Fast jag har lärt mig att inte vara rädd.
Inget att vara rädd för.
Ibland tror jag att jag har ett hål som behöver fyllas.
Innan har jag velat att andra ska fylla det men jag har insett att jag måste göra det själv.
På egen hand.
Tror att många av mina relationer, inte bara kärleksrelationer, avslutats pga det.
Mitt behov av närhet och bekräftelse.
På ett konstigt sätt.
Min oförmåga att förstå vad det egentligen handlar om.
Grundtrygghet.
Ju mer jag ser tillbaka på saker som hänt för länge sen, ju mer jag minns dessto bättre minns jag och kan förstå.
Kan vara ödmjuk mot mig själv.
Nu är nu men man präglas ju ändå av det man upplevt.
Jag håller på att försonas.
Iaf igår efter att ha gått runt på stan hela dagen igår gick jag till biblioteket och satte mig och läste en bok om patienter och sjuksköterskors olika möten som påverkat de positivt. Det var så fint att jag nästan började gråta.
Det som de flesta beskrev var det kärleksfulla mötet där människor verkligen mötts.
Fint.
Ska bli kul att åka nu men jag är nervös.
Vet hur jag kännde sist när jag skulle dit.
Första veckan grät jag varje dag och kännde mig ensamast i hela världen.
Då var jag bara 18 år och bodde själv för första gången i mitt liv.
Fast jag minns verkligen känslan av tystnaden.
Det var så skönt.
Ja det är mycket jag har framför mig.
Det är så härlig känsla.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Inget som hindrar.
Samtidigt som jag ibland bara vill ha all struktur klar.
Fast så är inte livet.
Jag börjar med idag.
Packa, duscha ta mig till båten.
Vill bara säga att jag läser en underbar bok måste bara citera den
"Det som kan framstå som ett enda dramatiskt ögonblick är bara en länk till det som var före och det som kommer efter."
S
På väg på riktigt snart.
Har varit en hel helg i Sthm nu.
Rolig helg.
Så skönt att vara bland alla sina vänner.
Känns så omhuldanade.
Saknar dem när vi inte är tillsammans.
Har sagt många gånger denna helgen ses på bröllopet. Inte mitt. En väns.
Coolt att hon ska gifta sig.
Att hon hittat en man som hon vill vara med.
De är verkligen fina ihop.
De respekterar varandra och sina olikheter på ett fint sätt.
Iaf det jag sett.
Igår var jag ensam nästan hela dagen.
Jag gick runt och strosade hela dagen.
Gud vad jag mår bra av det. Fast samtidigt infinner ju ensamheten.
När den kommer blir jag alltid lite rädd med inslag av skräck.
Fast jag har lärt mig att inte vara rädd.
Inget att vara rädd för.
Ibland tror jag att jag har ett hål som behöver fyllas.
Innan har jag velat att andra ska fylla det men jag har insett att jag måste göra det själv.
På egen hand.
Tror att många av mina relationer, inte bara kärleksrelationer, avslutats pga det.
Mitt behov av närhet och bekräftelse.
På ett konstigt sätt.
Min oförmåga att förstå vad det egentligen handlar om.
Grundtrygghet.
Ju mer jag ser tillbaka på saker som hänt för länge sen, ju mer jag minns dessto bättre minns jag och kan förstå.
Kan vara ödmjuk mot mig själv.
Nu är nu men man präglas ju ändå av det man upplevt.
Jag håller på att försonas.
Iaf igår efter att ha gått runt på stan hela dagen igår gick jag till biblioteket och satte mig och läste en bok om patienter och sjuksköterskors olika möten som påverkat de positivt. Det var så fint att jag nästan började gråta.
Det som de flesta beskrev var det kärleksfulla mötet där människor verkligen mötts.
Fint.
Ska bli kul att åka nu men jag är nervös.
Vet hur jag kännde sist när jag skulle dit.
Första veckan grät jag varje dag och kännde mig ensamast i hela världen.
Då var jag bara 18 år och bodde själv för första gången i mitt liv.
Fast jag minns verkligen känslan av tystnaden.
Det var så skönt.
Ja det är mycket jag har framför mig.
Det är så härlig känsla.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Inget som hindrar.
Samtidigt som jag ibland bara vill ha all struktur klar.
Fast så är inte livet.
Jag börjar med idag.
Packa, duscha ta mig till båten.
Vill bara säga att jag läser en underbar bok måste bara citera den
"Det som kan framstå som ett enda dramatiskt ögonblick är bara en länk till det som var före och det som kommer efter."
S
Kommentarer
Trackback
