en klänning

Nu börjar alla avsked.
Igår sa jag hej då till min kära vän Regina, en av mina närmsta vänner jag haft här.
Inte kul.
Imorgon åker Nancy.
Den här fasen av mitt liv börjar gå mot sitt slut.
Vad konstigt det känns.

Kniper lite i hjärtat.
Fått så många vänner, haft det så roligt. Bekymmerslöst på många sätt.
Lärt känna mig själv på nytt.
Hur jag reagerar med nya människor när ingen vet vem jag är.
Det här har verkligen gjort mig gott.
Lärt mig att älska mig, för den jag är. I verkligheten. Jag behöver inte ändra mig.

Tror jag hittat kärleken.
Vi pratar mkt.
Ibland blir det brusigt och efter varje diskussion återkommer det till min dåliga självkänsla. Det tog en vändning häromdan. Jag bara insåg att jag är bra och älskvärd precis som jag är. Varför ska det vara så svårt? Varför strävar vi alltid att bli bättre? Varför är man inte bara nöjd?
Vi duger som vi är.
Jag duger som jag är.
Jag längtar tills hans famn.
Har ingen aning om hur det kommer bli.
Spelar ingen roll.
Jag njuter av våra samtal.

Min finska era då...
Ångrar inte en sekund att jag åkte.
Trots att det varit jävligt tufft på sjukhuset.
Allt annat har varit så roligt.
Alla vänner, alla middagar, alla fester.
Kärlek.

Nu väntar ansvar.
Sjukhuset.
Mitt drömjobb.
Har kämpat så för att nå hit och nu när jag väl är här är det nervöst och pirrigt. Men vilken cool känsla. Självförverkligande.
Jag har nått hit för att jag kämpat.
Själv.
Coolt.
Man kan nå sina mål om man vill.

Jag mår så bra.
Ett leende på läpparna.
Tacksam.
För allt.
Jag har vänner, jag har mina älskade systrar, jag har en lägenhet jag trivs i, jag kan försörja mig.

Idag började jag och Nancy dagen med brunch på Fazer. Jag är fortfarande mätt. Sen gick vi runt på stan och ikväll ska vi titta på film.
Imorgon ska jag gå till kyrkan på morgonen. Orkar inte vara hemma hela dagen och vänta på att hon ska åka. Det blir för jobbigt. Konstigt att inte bo med henne mer. Vi har ju levt tillsammns två månader varje dag nu...
Ja ja.
Nu börjar snart nästa fas i mitt liv.


S