en klänning

Idag åkte Nancy.
Jag kan inte sluta gråta.
Det var först när hon skulle åka som jag förstod hur mycket hon betytt för mig och hur hon påverkat mig.
Hon fick mig att leva som Sara.

Jag gråter inte bara för att hon åkt utan för att denna tid i mitt liv börjar gå mot sitt slut.
Hela denna tid har fått mig att börja leva igen.
Ta dagen som den kommer och njuta av att vara jag.
Nu känns det så tomt.
Det är så tyst i korridorerna.
Så många personer som jag inte kommer träffa mer.
Det kniper i hjärtat.

Jag känner mig ensam.
Den här känslan av maktlöshet av att det som måste ske sker.
Låter kanske löjligt.
Jag ska ju hem till Sverige och har en underbar tid framför mig.

Men det bottnar i något mycket djupare.
Längesen.
Känner igen känslan från när Klara dog.
När jag insåg att personer jag älskar inte var de jag trodde jag var.

Total maktlöshet inför det som kommer.

Kom att tänka på när jag lämnade mina vänner i Indien.
Jag åkte först.
Vi var i Goa och jag tog en taxi själv. Satt i baksätet och vände mig om och såg hur de försvann i dammet.
Det var lite samma sak. Vi hade rest länge tillsammans. Levt 24 h per dygn sida vid sida.
Det var också slutet på en era. Som inte skulle komma tillbaka. Då grät jag med. Trots att jag var på väg hem till min man som jag längtat så efter.
Det är väl just det där med slutet på något som man vet inte kommer tillbaka.
Oundvikligt.
Fy fan vad jag är ledsen.

Det handlar inte om att jag inte vill komma hem, för det ska bli underbart det med.
Utan att det är slutet på något gott.
Nelly Furtado sjunger -Why do all good things come to an end?
Är det så.
Måste allt bra ta slut? Eller ska man kanske se det så att det handlar om att livet förändras.
Det gör iaf ont och nu tänker jag låta mig själv känna så en stund.

Det kommer bli jättebra hemma.
Underbar sommar.
Början på en ny era.
För att ngt nytt ska växa måste ju det gamla bort först. Eller?


S