Ytterligare ett andetag
Äntligen börjar jag koppla av här borta. Konstigt för jag trodde att jag varit avslappnad hela tiden.
Antar att jag varit det på ett sätt men kanske inte ända in i själen.
Jag har börjat förstå som en vän sagt till mig länge att vägen till lycka är att inte bo för nära sina föräldrar. Jag har nog kanske sett det alternativet mer so en flykt, men nu börjar jag förstå vad hon menar.
Lugn.
Inte ständigt kaos.
Ett sätt att gå vidare utan episoder som inte har med mig att göra.
Så mycket lättare att distansera sig.
Leva MITT liv.
Fick dock ett samtal för ett par veckor sen som jag gärna sluppit. Jag blev arg och besviken. Samtalet slutade som vanligt med att den andra personen la på utan att säga ngt och sedan har jag inte hört ngt mer.
Moget.
Nu är jag lika mogen själv för jag tror att den personen läser min blogg.
Ja ja mitt kränkta lilla barn inom mig behövde höras lite.
Jag skriver ofta om att leva mitt liv.
Kanske låter konstigt för det gör man ju hela tiden men när jag skriver så menar jag mer kanske utgå från mitt perspektiv. Låta mina behov gå före alla andras.
Lyssna till min intution och mitt inre.
Jag har förstått hur rädd jag varit för allt.
Rädd för att bli besviken. När blir man besviken?
När man har förväntningar.
Rädd för att människor ska göra saker som sårar mig.
Rädd för att inte klara av att leva upp till mskors förväntningar som nog mest bottnar i mina egna krav på mig själv.
Jag pratade med en person häromdagen som betytt mkt för mig.
Jag har inte fattat det förräns jag kom hit.
Men jag kan inte sluta tänka på det.
Rädd för att jag skapar en drömvärld som inte är verklighetsförankrad.
Enda sättet att bekämpa mina rädslo rär att leva i nuet. I denna sekunden, bara.
Njuta och vara tacksam för det jag har och inte besviken för det jag inte har.
Lätt.
Not.
Men jag jobbar på det.
Mitt hjärta mår bättre.
Jag vårdar det annorlunda nu.
Jag försöker att inte rynka pannan så mycket. När jag låter bli slappnar hela min överkropp av.
Min mamma sa alltid när jag var liten att man måste vårda sina kropp för det är själens hus.
Är huset trasigt har själen ingenstans att bo.
Det tänker jag påofta.
Jag har inte vårdat mitt hus de senaste månaderna.
För lite sömn, dålig mat....
Den senaste veckan har jag börjat äta bättre mer grönsaker och minska på mina 20 koppar kaffe. Börjat träna mer och sova ordentligt.
Jag mår så mycket bättre.
Jag är så mycket piggare.
Jag vet att det psykiskt nu för så snabbt förändras det inte men det KÄNNS så bra att vårda min kropp.
Hur ofta i livet kommer jag ha tid att göra det som jag kan nu?
Skönt.
Det är så mycket lättare att andas när jag bara behöver ta mina andetag och bära min ryggsäck.
S
Antar att jag varit det på ett sätt men kanske inte ända in i själen.
Jag har börjat förstå som en vän sagt till mig länge att vägen till lycka är att inte bo för nära sina föräldrar. Jag har nog kanske sett det alternativet mer so en flykt, men nu börjar jag förstå vad hon menar.
Lugn.
Inte ständigt kaos.
Ett sätt att gå vidare utan episoder som inte har med mig att göra.
Så mycket lättare att distansera sig.
Leva MITT liv.
Fick dock ett samtal för ett par veckor sen som jag gärna sluppit. Jag blev arg och besviken. Samtalet slutade som vanligt med att den andra personen la på utan att säga ngt och sedan har jag inte hört ngt mer.
Moget.
Nu är jag lika mogen själv för jag tror att den personen läser min blogg.
Ja ja mitt kränkta lilla barn inom mig behövde höras lite.
Jag skriver ofta om att leva mitt liv.
Kanske låter konstigt för det gör man ju hela tiden men när jag skriver så menar jag mer kanske utgå från mitt perspektiv. Låta mina behov gå före alla andras.
Lyssna till min intution och mitt inre.
Jag har förstått hur rädd jag varit för allt.
Rädd för att bli besviken. När blir man besviken?
När man har förväntningar.
Rädd för att människor ska göra saker som sårar mig.
Rädd för att inte klara av att leva upp till mskors förväntningar som nog mest bottnar i mina egna krav på mig själv.
Jag pratade med en person häromdagen som betytt mkt för mig.
Jag har inte fattat det förräns jag kom hit.
Men jag kan inte sluta tänka på det.
Rädd för att jag skapar en drömvärld som inte är verklighetsförankrad.
Enda sättet att bekämpa mina rädslo rär att leva i nuet. I denna sekunden, bara.
Njuta och vara tacksam för det jag har och inte besviken för det jag inte har.
Lätt.
Not.
Men jag jobbar på det.
Mitt hjärta mår bättre.
Jag vårdar det annorlunda nu.
Jag försöker att inte rynka pannan så mycket. När jag låter bli slappnar hela min överkropp av.
Min mamma sa alltid när jag var liten att man måste vårda sina kropp för det är själens hus.
Är huset trasigt har själen ingenstans att bo.
Det tänker jag påofta.
Jag har inte vårdat mitt hus de senaste månaderna.
För lite sömn, dålig mat....
Den senaste veckan har jag börjat äta bättre mer grönsaker och minska på mina 20 koppar kaffe. Börjat träna mer och sova ordentligt.
Jag mår så mycket bättre.
Jag är så mycket piggare.
Jag vet att det psykiskt nu för så snabbt förändras det inte men det KÄNNS så bra att vårda min kropp.
Hur ofta i livet kommer jag ha tid att göra det som jag kan nu?
Skönt.
Det är så mycket lättare att andas när jag bara behöver ta mina andetag och bära min ryggsäck.
S
Kommentarer
Trackback
