2003
Nostalgia.
Jag lyssnar på Björk, Selmasongs.
Lyssnade jag på mkt under gymnasietiden.
Jag var nog lite svår fast utåtriktad.
Kanske låter lite dubbelt.
Men jag var sån.
Två sidor var jag nog många gånger.
Den som skrattade högst men samtidigt hade väldigt ont i hjärtat.
Hade ngr vänner som såg igenom det.
En hette Klara.
Ja hette.
Hon dog 19 januari 2003.
Klara skrattade högre än mig.
Var alltid glad, nästan.
Ingen kan vara glad jämt.
Men Klara var det nästan.
När hon grät höll jag hennes huvud.
Vi åt gröna vindruvor tills vi kräktes.
Stretchade kvällarna igenom.
Pratade om prestaionsångest.
Vi dansade ju på den tiden.
När vi inte dansade stretchade vi.
Hela vårt liv kretsade kring dans.
Sen hade jag en vän, Maria.
I min klass.
Hon kom från skogen.
Var mer lik mig än Klara.
Vi dansade i Botaniska trädgården.
Lyssnade på Björk.
Drack rödvin och pratade om hur vindarna blåser.
När Klara dog.
Blev vi chockade och väldigt ledsna.
Maria höll mig när jag inte kunde gråta.
Jag höll henne när hon grät.
Jag kunde inte gråta.
Tårarna fanns inte.
Jag grät lite på begravningen.
Men det var det.
Ibland blir man så ledsen att det inte finns tårar.
2003 ville jag vara större än jag var.
Ville så gärna kunna allt.
Vi tog studenten med en klump i halsen.
För det saknades en person.
Maria och jag fortsatte umgås året ut.
Jag minns inget efter maj.
Mest att jag sov.
Tänkte tomma tankar.
Pratade inget om det som var tungt.
För jag förstod inte.
Nu förstår jag att det är det som är chock.
Livet är orättvist.
Det var orättvist att Klara dog.
Ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att hon inte skulle leva 19 januari 2003.
Men så är livet.
Man kan inte alltid bestämma.
Vad som händer.
När Klara hade dött kännde jag mig ensam.
Fast jag var absolut inte ensam.
Alla ville stötta men ingen kom in.
In i mitt hjärta.
Idag nästan åtta år senare tror jag
Att det inte är så lätt att nå in dit.
Till mitt hjärta.
Hittar jag ens dit själv?
Fast jag tror det är lättare nuförtiden.
Vi har ju alla ärr.
Vi måste bara förstå dem för att läka dem.
Annars tar man med sig bagaget vidare hela tiden.
Simon har lärt mig att flyga.
Inte låta bagaget tynga ner.
Det finns ju där fortfarande.
Men man kan ju släppa det en stund.
Och flyga.
Simon har också hittat in.
I mitt hjärta.
S
Kommentarer
Trackback
