en klänning

Inatt somande jg tre.
Lyckades packa allt i de väskorna jag hade när jag kom hit plus en liten till. De är sjukt tunga.
Är glad att jag åker med båt. Hade en kompis som flög och fick betala 150 Euro. Hon hade ifs med sig hel sitt liv till flygplatsen..
Det är sol ute, varmt.
Jag måste städa idag.
Hela lgh men Dsinta min andra roomie är fortfarande kvar.
Så vi ska göra det ihop.
Kul.
Not.
Men det går nog ganska fort när man väl börjar.

Har två tunga bitar framför mig.
1, Ta mig härifrån till båten.
2, Ta mig från båtterminalen till centralen i Sthm.

Annars är det lugnt.
Kommer se ut som en hemlös, eller ngn som ska flytta.
Ifs det är ju det jag ska...
Flytta hem.

En dag i Sthm imorgon innan jag åker vidare till göteborg. Först tänkte jag att det ju kunde vara roligt. Shoppa lite och äta glass. Nu känner jag kanske inte riktigt samma. helst hade jag bara hoppat på första tåg.
Ska träffa en vän där så det blir säkert en fin dag. Vi kanske kan lägga oss i ngn park och sola eller något...

Åh Helsingfors.
I´ll coming back.

Sommar i Sverige nu då.
Mycket frågetecken.
Man kan aldrig veta hur framtiden blir.
En dag i taget...
Lite pirrigt.
Min man....

Nu är det väl dags att ta tag i städandet.
Jag ska sluta röka på båten, lovar.
Mig själv alltså.

Bye bye Finland.


S

Kaffe, mörk choklad, sol som skiner in från fönstret och Lykke Li.
Igår hade jag bedömningssamtal på sjukhuset. Fick så fin respons. Det var roligt. jag blev så glad. Efteråt gick jag och shoppade. En konstig sak hände. För första gången i mitt liv när jag provade bikini tänkte jag INTE att jag ville ändra hela min kropp. Jag tänkte  -Sara du är bäst. Då har jag ändå lagt på mig en hel del sen jag kom hit.
Sen drack jag kaffe på en uteservering och hade utsikt över hela Helsingfors. Satt där och summerade min tid här. Min första känsla när jag kom och nu. Det var så vackert.
Sen träffade jag Natalia, hennes kille och en vän till dem och hade picinic. Vi satt hela kvällen och bara skrattade och njöt.
Sen gick vi till en bar och drack öl.
Kvällen avslutades klockan fem med ett besök på McDonalds. Vi tog med oss maten och gick ner och satt i hamnen och tittade på soluppgången. Det var så vackert.
När solen gick upp över havet och domkyrkan.
Den kvällen toppar nog en av de bästa här.

Idag har vi varit i skärgården. jag var så bakis att jag somande i gräset.
Men det var mysigt.
När jag gick ner för Esplanden idag knep det till lite i hjärtat. Att veta att det nu är dags att lämna denna fantastiska stad.

Nu ska jag äte middag med de som är kvar, typ fem personer...

Nästa gång jag skriver befinner jag mig på svensk mark.

Jag har haft det så bra här.
En av de bästa perioderna i mitt liv.

S

Vem är detta?
Jag eller Becca?

Vi har aldrig någonsin varit lika men nu?!

Igår åt jag koreansk middag, halv tolv.
Sjukt gott.
Sedan gick vi till en supermysig liten söt bar med inredning från 50-talet. Alla soffor och fåtöljer var olika och mormors-lappor hängde i taket.
Så mysigt!
Idag åt vi frukost tillsammans innan Hortonse åkte.
Nu är vi verkligen inte många kvar.

Idag blev jag klar med det sista arbetet till skolan. Nu ska vi bara ha seminarium och sedan är år två på ssk-prog avslutat. Herregud vad det går fort. Om ett år tar jag examen.
Alla varnade mig för år två. Att det skulle vara det tuffaste och värsta. Höstterminen var inte rolig. Men den är över. Jag har klarat alla tentor tills nu. Skönt.

Jag är så förskyld, mitt huvud är så tungt. Jag mår helt ok när jag sitter still men så fort jag rör mig känner jag mig helt slut. Jag är ju verkligen inte den som lägger mig ner. Vill inte vara sjuk, det är tråkigt.

Nu känns det skönt att få komma hemma. Behövde bara ett par dagar att smälta att min tid här är över. Nu känns det ok.
Ska bli roligt att träffa alla...
Pratade med en gammal, gammal vän idag. Vi har känt varandra sen vi var typ 7. Det var längesen vi pratade. Så roligt att prata med henne igen. Känndes som vanligt.
Min kära vän.
I love you, you know.

Nu ska jag äta mörka choklad, dricka kaffe och kolla Greys.
Min nya serie nu när jag kollat klart på alla Deperate avsnitt.....

"Enkla verktyg ligger ofta långt borta"
Ett andetag i taget.

Kärlek

S

Försov mig idag för första gången. Egentligen ganska imponerande med tanke på vilka sena kvällar det blivit här ibland.. Fast imorse försov jag mig inte pga festande utan pga svettningar, snorande och hostande hela natten. Har lyckats bli förskyld första gången på ett år typ. Sjukt bra tajming. När jag stressat iväg till sjukhuset inser jag att jag verkligen är dålig. Flåsade när jag gick i trappan till avdelningen och kallsvettades. Med tanke på vilka infektionskänsliga patienter det ligger på avdelningen var det bara att vända i dörren. Kom iaf bara 8 min sent trots att jag vaknade 5 min innan jag borde gått hemifrån. Ja så nu missar jag resten av veckan. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det hela. Bedömingssamtal på fredag får se vad de säger då.
Hoppas jag blir godkänd ändå.
Har ett relativt stort arbete att skriva men min koncentrationsförmåga är kraftigt reducerad för tillfället. Huvudet känns som en betonggris. Men sakta men säkert går det framåt. Störigt att jag vanligtvis hade varit klar med det om jag hade varit i form.

Igår åkte även Jin, min kära koreanska vän. Sorgligt. Var lite nere hela kvällen.
Känns så barnsligt på ett sätt. Herregud jag har varit med om värre grejer och knappt fällt en tår bara rest mig upp och gått vidare. Men nu tror jag lite att jag vill sörja, tänka tillbaka på denna fantastiska tid..
Brukar ju normalt inte lägga in bilder men tänkte ändå låta er ta visuell del av mitt liv här...
Först en vanlig morgon innan jobbet...Sedan möte med några kollegor och Nancy...Bästa teametJag och Jin



Farewell partyAvslutar med en bild på mig och världens underbaraste roomie.

Ja, jag har verkligen haft det underbart.
Fast det ska bli skönt att komma hem.
Ligga i mannens armar och umgås med mina kära vänner...

Sverige here I come.

S

Idag åkte Nancy.
Jag kan inte sluta gråta.
Det var först när hon skulle åka som jag förstod hur mycket hon betytt för mig och hur hon påverkat mig.
Hon fick mig att leva som Sara.

Jag gråter inte bara för att hon åkt utan för att denna tid i mitt liv börjar gå mot sitt slut.
Hela denna tid har fått mig att börja leva igen.
Ta dagen som den kommer och njuta av att vara jag.
Nu känns det så tomt.
Det är så tyst i korridorerna.
Så många personer som jag inte kommer träffa mer.
Det kniper i hjärtat.

Jag känner mig ensam.
Den här känslan av maktlöshet av att det som måste ske sker.
Låter kanske löjligt.
Jag ska ju hem till Sverige och har en underbar tid framför mig.

Men det bottnar i något mycket djupare.
Längesen.
Känner igen känslan från när Klara dog.
När jag insåg att personer jag älskar inte var de jag trodde jag var.

Total maktlöshet inför det som kommer.

Kom att tänka på när jag lämnade mina vänner i Indien.
Jag åkte först.
Vi var i Goa och jag tog en taxi själv. Satt i baksätet och vände mig om och såg hur de försvann i dammet.
Det var lite samma sak. Vi hade rest länge tillsammans. Levt 24 h per dygn sida vid sida.
Det var också slutet på en era. Som inte skulle komma tillbaka. Då grät jag med. Trots att jag var på väg hem till min man som jag längtat så efter.
Det är väl just det där med slutet på något som man vet inte kommer tillbaka.
Oundvikligt.
Fy fan vad jag är ledsen.

Det handlar inte om att jag inte vill komma hem, för det ska bli underbart det med.
Utan att det är slutet på något gott.
Nelly Furtado sjunger -Why do all good things come to an end?
Är det så.
Måste allt bra ta slut? Eller ska man kanske se det så att det handlar om att livet förändras.
Det gör iaf ont och nu tänker jag låta mig själv känna så en stund.

Det kommer bli jättebra hemma.
Underbar sommar.
Början på en ny era.
För att ngt nytt ska växa måste ju det gamla bort först. Eller?


S

Nu börjar alla avsked.
Igår sa jag hej då till min kära vän Regina, en av mina närmsta vänner jag haft här.
Inte kul.
Imorgon åker Nancy.
Den här fasen av mitt liv börjar gå mot sitt slut.
Vad konstigt det känns.

Kniper lite i hjärtat.
Fått så många vänner, haft det så roligt. Bekymmerslöst på många sätt.
Lärt känna mig själv på nytt.
Hur jag reagerar med nya människor när ingen vet vem jag är.
Det här har verkligen gjort mig gott.
Lärt mig att älska mig, för den jag är. I verkligheten. Jag behöver inte ändra mig.

Tror jag hittat kärleken.
Vi pratar mkt.
Ibland blir det brusigt och efter varje diskussion återkommer det till min dåliga självkänsla. Det tog en vändning häromdan. Jag bara insåg att jag är bra och älskvärd precis som jag är. Varför ska det vara så svårt? Varför strävar vi alltid att bli bättre? Varför är man inte bara nöjd?
Vi duger som vi är.
Jag duger som jag är.
Jag längtar tills hans famn.
Har ingen aning om hur det kommer bli.
Spelar ingen roll.
Jag njuter av våra samtal.

Min finska era då...
Ångrar inte en sekund att jag åkte.
Trots att det varit jävligt tufft på sjukhuset.
Allt annat har varit så roligt.
Alla vänner, alla middagar, alla fester.
Kärlek.

Nu väntar ansvar.
Sjukhuset.
Mitt drömjobb.
Har kämpat så för att nå hit och nu när jag väl är här är det nervöst och pirrigt. Men vilken cool känsla. Självförverkligande.
Jag har nått hit för att jag kämpat.
Själv.
Coolt.
Man kan nå sina mål om man vill.

Jag mår så bra.
Ett leende på läpparna.
Tacksam.
För allt.
Jag har vänner, jag har mina älskade systrar, jag har en lägenhet jag trivs i, jag kan försörja mig.

Idag började jag och Nancy dagen med brunch på Fazer. Jag är fortfarande mätt. Sen gick vi runt på stan och ikväll ska vi titta på film.
Imorgon ska jag gå till kyrkan på morgonen. Orkar inte vara hemma hela dagen och vänta på att hon ska åka. Det blir för jobbigt. Konstigt att inte bo med henne mer. Vi har ju levt tillsammns två månader varje dag nu...
Ja ja.
Nu börjar snart nästa fas i mitt liv.


S

En ledig helg.
Varit mycket fest.
Igår satt jag med bikini i en badring och sörplade vitt vin på ett poolparty.
Tungt.
I fredags var det irländsk pub+liveband+falafel klockan fyra på morgonen.
Klockan fem stog jag på tågstationen och tittade på en rosa,vit, blå himmel och talade om för mina medmänniskor hur vackert det var.
De höll med.
Speciellt efter typ många, många öl.

Tänker på hur annorlunda livet kan vara. För bara ett par månader sen satt jag i min hörnsoffa i Kortedala och pluggade, åkte till skolan och jobbade den mesta av min lediga tid.
Nu bara jag njuter.
Träffar nya mskor hela tiden, skrattar mkt och tar inte livet på så stort allvar.
Det tror jag att jag verkligen lärt mig här. Att inte ta allt på så stort allvar. Blir så lätt att man liksom ökar prestationsångesten då.

Jag bara befinner mig i stunden, här.
Känns konstigt och tråkigt att jag måste börja säga hejdå till många personer som jag tycker väldigt mycket om. Nu är ju snart denna fasen i mitt liv över. Snart går jag in i en ny.
Så är ju livet hela tiden, faserna går in i varandra.
För ett par år sedan jobbade jag heltid, bodde i ett hus och hade trädgård.
Sen helt plötsligt pluggade jag, var tillbaka i min lgh och var ensam.
Inte ensam,ensam men ja ni förstår..
Förändringen gick på en sekund typ.

Ngr av mina gamla klasskamrater har fått barn. Deras liv ser ju verklgen helt annorlunda ut än mitt.
Livet kan ju förändras så snabbt och med det menar jag inte att ngt dramatiskt,tragiskt måste hända... Utan att förutsättningar ändras.

Som jag har berättat innan finns det en man.
Vet inte alls hur det kommer bli sen. När jag kommer hem.
Jag saknar hans närvaro.
Jag bryr mig inte ett dugg om framtiden, bara jag får vara med honom.
I hans närvaro.
Vakna bredvid honom.

Men jag kan inte veta hur det blir.
Men idag, nu vill jag vara med honom.
Jag kan bara veta en dag i taget.

Nu ska jag gå ut och promenera  solen.

S

Jag är så lycklig.
Mitt hjärta är så varmt.
Jag älskar den här staden.
Igår och idag har jag promenerat i Design district of Helsinki..
Det var där jag bodde sist jag bodde här.
Så, så underbart och mysigt.
Hittade min nya designfavorit som kom in i butiken när jag stod och provade hennes klänning.
Den satt som ett smeck, skräddarsydd för MIG.
Snordyr.
Nu hänger den inte längre i affäreren utan på en galje i mitt rum så att jag kan se den hela tiden.
 IT´S MINE.
Ska ha den på mig ikväll.
När jag tänker efter tänker jag nog ha den på mig dygnet runt hädanefter.
Det är verkligen en speciell känsla att köpa ngt unikt.
Ibland får jag infall, när jag hittar ngt som sitter som det var gjort för bara mig och som jag bara älskar.
Då skiter jag fullständigt i konsekvenserna av inköpet, typ som att jag den närmsta tiden kommer leva på vatten och luft.
En gång köpte jag en hatt för nästan tusen kronor.

Jag handlar inte kläder så ofta utan mer när jag hittar ngt unikt eller typ när jag behöver nya trosor och strumpor. Så är det att vara student. Man kan liksom inte gå och shoppa bara för att...sen behöver jag inga kläder heller för den delen. Gillar egentligen inte konsumera mera konceptet men dras med ändå...

Jaja..
Dagarna här blir bara bättre och bättre.
Känner att det är roligt på praktiken och inte bara krävande. Så underbart att få ta del av så många människors öden.

Mår bra. Känner mig stabil.
Glad, bara ler och skrattar hela tiden.
Jag tror att jag har ett behov av att vara ensam, läsa böcker, tänka och promenera regelbundet för att inte tappa bort mig själv i pulsen. Samtidigt har jag ett oerhört stort behov av att få vara kreativ och social...
Balans.
Tid att andas och få leva.

Jag har fått allt här.
Så mycket lättare här.
Nu ska jag bara försöka att inte tappa bort mig själv i pulsen när jag kommer hem.

Sen en sak till
There´s a man.
Han gör mig glad.

Nu ska jag lägga in öl i kylen, ta en promenad och ladda för kvällen.
Klänningen ocg jag ska ut och dansa.

S

Jag är så lycklig.
Tacksam.

Vi letar så mycket efter saker att vi missar så mkt på vägen.
Jag försöker stanna upp.
Idag började jag dagen med en promenad.
Det hade regnat, grått ute men frisk luft.
Blev så lycklig.
Kännde igen känslan, som att ngt hade frigjorts.

Jag gillar våren och hösten.
När färger förändras, luften är oftast frisk, fri.

Jag släpper taget nu.
Om min rädsla.
Slänger mig utför stupet.
Det löser sig.


Har pratat med min syster i två timmar idag på morgonen.
Så mysigt.
Tur att jag har två systrar annars hade jag nog gått under.
De förstår, vet vad jag pratar om.
Familjen.
Vad gör man när den inte är som den "ska"?
Så mycket sorg.
Så mycket kärlek.
Så mycket förväntningar.
Så mycket besvikelse.

Hittade en sida med kläder fråm 50-talet på internet förut.
Önskar ibland att jag hade levt på 50-talet. Så snygga kläder, inredning, musik. Fast inte så jämställt....
Iaf beställde lite grejer. Så glad att de ska bli mina.. Oiii..

Har tillbringat de senaste kvällarna med att prata med en vän.
En vän som känner mig väl på ett plan men på ett annat lär vi känna varandra igen. Upptacker nya sidor.

Mitt hjärta slår lite fortare.
Mitt leende är lite större.
Tack kära vän.
Oavsett vad som händer sen kommer jag alltid vara tacksam för de stunder vi haft hittills.
Försöker att ha låga förväntningar.
Bara njuta av det som är nu, idag.

Nu är jag hungrig.
Ska äta och sen dricka mer kaffe.
Läsa min bok och bläddra i min Elle.
Det är en sann njutning att leva.
Kärlek.

S

Äntligen börjar jag koppla av här borta. Konstigt för jag trodde att jag varit avslappnad hela tiden.
Antar att jag varit det på ett sätt men kanske inte ända in i själen.
Jag har börjat förstå som en vän sagt till mig länge att vägen till lycka är att inte bo för nära sina föräldrar. Jag har nog kanske sett det alternativet mer so en flykt, men nu börjar jag förstå vad hon menar.
Lugn.
Inte ständigt kaos.
Ett sätt att gå vidare utan episoder som inte har med mig att göra.
Så mycket lättare att distansera sig.
Leva MITT liv.

Fick dock ett samtal för ett par veckor sen som jag gärna sluppit. Jag blev arg och besviken. Samtalet slutade som vanligt med att den andra personen la på utan att säga ngt och sedan har jag inte hört ngt mer.
Moget.

Nu är jag lika mogen själv för jag tror att den personen läser min blogg.
Ja ja mitt kränkta lilla barn inom mig behövde höras lite.

Jag skriver ofta om att leva mitt liv.
Kanske låter konstigt för det gör man ju hela tiden men när jag skriver så menar jag mer kanske utgå från mitt perspektiv. Låta mina behov gå före alla andras.
Lyssna till min intution och mitt inre.

Jag har förstått hur rädd jag varit för allt.
Rädd för att bli besviken. När blir man besviken?
När man har förväntningar.

Rädd för att människor ska göra saker som sårar mig.
Rädd för att inte klara av att leva upp till mskors förväntningar som nog mest bottnar i mina egna krav på mig själv.

Jag pratade med en person häromdagen som betytt mkt för mig.
Jag har inte fattat det förräns jag kom hit.
Men jag kan inte sluta tänka på det.
Rädd för att jag skapar en drömvärld som inte är verklighetsförankrad.

Enda sättet att bekämpa mina rädslo rär att leva i nuet. I denna sekunden, bara.
Njuta och vara tacksam för det jag har och inte besviken för det jag inte har.
Lätt.
Not.
Men jag jobbar på det.

Mitt hjärta mår bättre.
Jag vårdar det annorlunda nu.

Jag försöker att inte rynka pannan så mycket. När jag låter bli slappnar hela min överkropp av.

Min mamma sa alltid när jag var liten att man måste vårda sina kropp för det är själens hus.
Är huset trasigt har själen ingenstans att bo.
Det tänker jag påofta.

Jag har inte vårdat mitt hus de senaste månaderna.
För lite sömn, dålig mat....
Den senaste veckan har jag börjat äta bättre mer grönsaker och minska på mina 20 koppar kaffe. Börjat träna mer och sova ordentligt.
 Jag mår så mycket bättre.
Jag är så mycket piggare.
Jag vet att det psykiskt nu för så snabbt förändras det inte men det KÄNNS så bra att vårda min kropp.
Hur ofta i livet kommer jag ha tid att göra det som jag kan nu?

Skönt.

Det är så mycket lättare att andas när jag bara behöver ta mina andetag och bära min ryggsäck.


S

Längesen jag bloggade. Varit så upptagen med annat.
Dagarna på sjukhuset går lättare och lättare och jag känner att jag börjar få kontroll och själförtroende i det jag gör. det jar verkligen varit svårt. Många gånger har jag försökt hantera en inre konflikt som uppstått i etiska problematiska situationer. Jag anser många gånger att man arbetar på ett sätt här som utsätter patienterna för kränkingar, men jag är bara student och får ta sedan dit jag kommer. Jag behöver ju inte göra likadant.
Jag kan inte ifrågasätta allt, det går bara inte. Ibland får jag blunda och titta åt andra hållet och då uppstår mina inre konflikter.
Men de blir färre nu när jag arbetar mer självständigt. Oftast kan jag ju göra det jag kan stå för då. Men iibland kan jag inte, jag är bara människa.
När man arbetar med människor blir det lätt att man ser sig själv som någon övermänniska som ska göra allt perfekt och när man misslyckas, eller förlåt när jag misslyckas, så slår jag så på mig själv. Men jag kan inte göra allt perfekt även om jag skulle vilja. Jag är också bara människa och har bara två händer. Undra hur många år det ska ta innan jag inser det? Undra om jag någonsin kommer inse det? Klart jag vill vara perfekt på jobbet det handlar ju om andra människor som befinner sig i kris.

Tiden här går lagom fort. den springer inte iväg. Kanske är det för att jag har så få rutiner. Tar dagen som den kommer. Ska försöka bibehålla det när jag kommer hem. Fick mitt sommarschema i veckan. Jag blev lite rädd när jag insåg att jag  faktigst på riktigt ska jobba på sjukhus i sommar, med barn. Sjuka barn. Inget dagis. Ska bli jätteroligt men jag är nog nervös, lite iaf. Ska bli så roligt att få jobba där, jag har längtat så länge. Har varit min drömarbetsplats i många år nu. Det känns coolt, att få jobba med det jag verkligen, verkligen vill. Inte bara ngt timjobb ngnstans bara för att kunna betala hyran.

Till ngt mindre seriöst.
Igår var det Valborgsmässoafton. Det blev lite väl blött för min del. Jag mår sådär.
Vi satt i en park hela dagen och drack öl. Jag glömde typ bort att äta. Åt lite chips och macka men det var typ det.
Mindre stolta episoder från gårdagen:
-Kissade bakom domkyrkan (mkt stor o fin kyrka i centrala Helsingfors)
-Dansade med en gift man på ett sätt som jag som fru ej hade uppskattat
-Rökte ( min hals känns som ett askfat)

Förutom det var det en fantastisk dag/kväll.
Vi hade så roligt. Eftersom alla mina vänner är pussys och gick och la sig 2200 gick jag ut med tre killar jag knappt känner. Vi har träffats på fester här i huset ett par gnger. Vi gick till en irländsk pub där de hade liveband och jag hade så kul. Dansade hela natten och var hemma tidigt på morgonen , som vanligt. När jag kom hem insåg jag att jag inte hade ätit på hela dagen och tyckte glad i hatten att det var läge att laga mat. Så jag la i tre ägg i stekpannan, gick på toa och satte mig sedan vid datorn tills jag ett par minuter senare insåg att jag fortfarande var hungrig. Huset brann inte ner och jag fick ätit lite mat men jag kommer inte laga mat efter en utekväll igen.

Idag har jag mått sådär, ok förutom att tungan känns som sandpapper och jag är rätt seg. Vi gick till en park idag på fm. Jag drack två öl och sen somande jag bredvid J och sov i solen en timma. Det var skönt. Så soft.
Känns som det var längesen jag gav mig tid att njuta. Bara vara. Så skönt att vara här.
Imorgon ska jag vara på sjukhuset 12 h så nu ska jag sova. Inte kul att gåoch lägga sig när jag hör hur resten av huset festar... Men helt ärlgt så ska det bli skönt att sova. Jag har festat tre dagar i rad nu och jag pallar inte fler dagar i rad faktigst. Börjar bli gammal eller nåt....

S