att inte vila
ont i halsen har jag.
hade lovat mig själv att ta det lugnt idag.
krya på mig.
har jag gjort det?
nej.
ist har jag tvättat hundra maskiner.
sprungit upp och ner i trappan.
sen tänkte jag gå en kort promenad.
men när jag kom ut insåg jag
att det blåser kallt och att jag var alldeles för trött.
så jag tog vagnen.
lämnade in kjolar som spruckit i dragkedjan.
och min bröllopsklänning.
som sprack när jag satte på mig den första gången.
ändå köpte jag den.
tänkte att den går ju på iaf.
men nu när jag lämnade in den bad jag till slut
att den skulle bli större.
jag älskar att bo i förorten.
den söta lilla mannen som är skräddare tog mått.
tittade många gånger.
och sa
men den passar ju.
fast brösten, den måste bli större vid brösten.
jag fixar.
fredag.
på fredag kan jag alltså ha den på mig.
kanske.
om den lilla mannen är duktig.
det tror jag.
nu måste jag vila.
men jag är för rastlös.
men jag bör vila.
men det är så svårt när solen skiner
på gula löv.
det bästa jag vet.
är höstens färger.
när solen lyser blir det så fint.
och luften är så frisk.
jag är ju höstbarn.
därför har jag mest bruna och senapsgula kläder.
och rött läppstift.
S
2003
Nostalgia.
Jag lyssnar på Björk, Selmasongs.
Lyssnade jag på mkt under gymnasietiden.
Jag var nog lite svår fast utåtriktad.
Kanske låter lite dubbelt.
Men jag var sån.
Två sidor var jag nog många gånger.
Den som skrattade högst men samtidigt hade väldigt ont i hjärtat.
Hade ngr vänner som såg igenom det.
En hette Klara.
Ja hette.
Hon dog 19 januari 2003.
Klara skrattade högre än mig.
Var alltid glad, nästan.
Ingen kan vara glad jämt.
Men Klara var det nästan.
När hon grät höll jag hennes huvud.
Vi åt gröna vindruvor tills vi kräktes.
Stretchade kvällarna igenom.
Pratade om prestaionsångest.
Vi dansade ju på den tiden.
När vi inte dansade stretchade vi.
Hela vårt liv kretsade kring dans.
Sen hade jag en vän, Maria.
I min klass.
Hon kom från skogen.
Var mer lik mig än Klara.
Vi dansade i Botaniska trädgården.
Lyssnade på Björk.
Drack rödvin och pratade om hur vindarna blåser.
När Klara dog.
Blev vi chockade och väldigt ledsna.
Maria höll mig när jag inte kunde gråta.
Jag höll henne när hon grät.
Jag kunde inte gråta.
Tårarna fanns inte.
Jag grät lite på begravningen.
Men det var det.
Ibland blir man så ledsen att det inte finns tårar.
2003 ville jag vara större än jag var.
Ville så gärna kunna allt.
Vi tog studenten med en klump i halsen.
För det saknades en person.
Maria och jag fortsatte umgås året ut.
Jag minns inget efter maj.
Mest att jag sov.
Tänkte tomma tankar.
Pratade inget om det som var tungt.
För jag förstod inte.
Nu förstår jag att det är det som är chock.
Livet är orättvist.
Det var orättvist att Klara dog.
Ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att hon inte skulle leva 19 januari 2003.
Men så är livet.
Man kan inte alltid bestämma.
Vad som händer.
När Klara hade dött kännde jag mig ensam.
Fast jag var absolut inte ensam.
Alla ville stötta men ingen kom in.
In i mitt hjärta.
Idag nästan åtta år senare tror jag
Att det inte är så lätt att nå in dit.
Till mitt hjärta.
Hittar jag ens dit själv?
Fast jag tror det är lättare nuförtiden.
Vi har ju alla ärr.
Vi måste bara förstå dem för att läka dem.
Annars tar man med sig bagaget vidare hela tiden.
Simon har lärt mig att flyga.
Inte låta bagaget tynga ner.
Det finns ju där fortfarande.
Men man kan ju släppa det en stund.
Och flyga.
Simon har också hittat in.
I mitt hjärta.
S
huvudvärk
Idag har jag huvudvärk.
Av många orsaker tror jag.
Orsak 1 : jag har bara druckit en kopp kaffe på hela dagen och det går inte när man annars dricker minst sex.
Orsak 2 : jag satt uppe för sent och kollade på valvakan,
Orsak 3 : gick och la mig lite arg
Orsak 4 : gick upp 05:15
Orsak 5 : sprungit runt hela dagen på jobbet
Men Sverige.
Vad hände igår egentligen?
Sverigedemokraterna i riksdagen.
Det gör mig upprörd.
Men.
Jag blir nästan mer upprörd av att majoriteten av Sveriges befolkning väljer ego framför solidaritet.
Jag valde iaf rött.
Mer kan man ju inte göra.
Bröllopstankar snurrar lite.
Vi tänker om och tillbaka.
Det ska handla om oss.
Att vi säger ja.
Får se vart vi landar.
Vilken form vi väljer.
Nu ska jag hälla i mig kaffe.
Kolla lite mad men och låtsas att sd inte är i riksdagen.
S
september 18.
Idag, lördag.
Långfrukost i soffan.
Med den finaste.
Igår efter jobbet gick vi till saluhallen och köpte ost och lyxkorv.
Efter vi hade ätit somnade jag.
Klockan var väl 19:30.
Denna trötthet. Den släpper inte.
Jag försöker hitta in i roll.
Roll att jobba heltid och vara Sara.
Inte van.
Längesen jag bara jobbade.
Nu jobbar jag ju liksom med det som var tanken.
Iaf i veckan supriseade min kära vän.
Kom hem från Cypern.
Vi drack massa kaffe.
Tog en utekväll med tequila.
Nu har hon åkt igen.
Åter nyår.
Min vän.
Jag har hittat min vigselring.
Tror jag.
Fin är den.
Tänk att vi ska bli man och hustru.
Stort och så självklart.
Idag tog jag och den finaste en kopp med hans syskon.
Köpte skor till mig och min man.
Det är ju höst nu.
Nya kängor som jag velat ha länge blev mina.
Sen köpte vi mer korv.
S
tillsammans
idag är jag rörd.
Jag tänker.
Att tills döden skiljer oss åt inte är tillräckligt med ord.
För tänk om döden skiljer oss åt.
Då är man ju ensam sen.
Har läst disskusioner att man inte kan lova tills döden skiljer oss åt.
Och därför väljer bort de orden.
Jag vill inte säga tills döden skiljer oss åt för det är otillräckligt.
Herregud tanken på att förlora varandra får mig att bli så in-i-helvetes-ledsen. och rädd.
Så tänker jag lite på all att-bli-lycklig-reklam och blir lite arg.
För jag tror att det människor blir allra lyckligast av är av sina relationer.
Inte att man har färre celluliter eller glansigare hår.
Utan att man är tillsammans.
Det kan också göra en fruktansvärt ledsen.
När man inte är tillsammans.
Men det är det värt.
För lyckan tillsammans är total.
Då behövs det inget mer.
S
till min blivande fru.
så sa han igår.
och det är sant.
nästa sommar är jag inte sara olsson.
utan sara gustafsson.
sen sjöng han en sång om afrika som jag inte kunde höra riktigt för jag tittade mest.
på min blivande man.
S
efter
Efter en helg på jobbet.
Är jag trött.
Har jobbat kväll alla dagar vilket innebär att jag är på jobbet vid ett.
Inte mkt som hinns med innan.
Fast lite gillar jag den där tiden innan jobbet.
Morgonpromenad, långdusch, långfrukost, sitta i soffan och dricka kaffe och lyssna på p3.
Är uppe sent eftersom jag inte kommer hem förrän halv elva.
Igår kollade jag på nyaste avsnittet från Mad men säsong 4.
Lite seg säsong.
Men kläder och inredning är tillräckligt ögongodis för mig.
Mannen sov borta inatt.
Tycker det är jobbigt när han är borta.
Vill ha honom nära.
Jämt.
Men han kommer hem ikväll igen.
Björken utanför fönstret börjar gula, vinden är kall och frisk.
Jag tar med glädje på mig min senapsgula kofta och mina senapsgula strumpbyxor.
Ikväll skall jag tillbaka till jobbet och sen ett par dagars ledig då jag bara ska dricka mer kaffe och läsa en bok.
S
Ovanför molnen
Idag när jag vakndade känddes det. Hösten är här.
Det är kallt ute.
Jag struntade i min morgonpromenad och satte på kaffe ist.
Sitter i köket och tittar ut och lyssnar på Antony. Lyssna här.
Han har ju släppt ny skiva, Anthony alltså. En skiva min man kom hem med igår.
Vi har varit lite oense.
Igår tänkte jag mest att det allra viktigaste är att vi har varandra.
Vi har inte tid att vara oense.
Vem vet hur lång tid man har?
Så vi satt och tittade på varandra och lyssnade på Anthony och tänkte att det spelar ingen roll.
Störst av allt är kärleken.
Idag ska jag jobba. Tänkte vika ihop tvätt, handla andas frisk luft innan.
Kanske läsa min nya bok, Alkemisten.
Den är så fin.
Tredje gången jag läser den.
Iförrgår var jag i Borås och berättade om min resa till Kenya.
Konstigt.
Att vara där.
Inte vara student.
Igår var jag och M på bio.
Såg I Rymden finns inga känslor.
Fin film och en kille med Aspberger.
Om att passa in i ett samhälle som är anpassat efter en sorts människor.
Annorlunda är konstigt.
Nu ska jag drömma mig bort bland molnen.
Äta frukost.
Och sätta på mig mina nya skor jag köpte i Borås och gå ut och handla.
S
